Stilla flyter ån
Vitebärn är en sjö i Tiveden och dess vatten hamnar så småningom i Hovaån via några mossar och bäckar (för att via Skagern, Gullspångsälven, Vänern och Göta älv rinna ut i Atlanten).
Jag hann med några höstbilder, men sen blev det ju inte någon vinter och ingen is på sjön.
Hoppas att älgflugorna tagit timeout om någon vill trampa längs stranden, som bitvis är en mosse, där gränsen mellan land och vatten är om inte flytande så åtminstone glidande.
Jag hann med några höstbilder, men sen blev det ju inte någon vinter och ingen is på sjön.
Hoppas att älgflugorna tagit timeout om någon vill trampa längs stranden, som bitvis är en mosse, där gränsen mellan land och vatten är om inte flytande så åtminstone glidande.
Hovaån från källorna till Skagern
Hovaån har sina källor söder om Älgarås, dels i Myrhulta mosse, dels i de små dödissjöarna kring Sisjön öster om Slätte. Där, i början, är den inte mer än ett dike, men den fylls på av flera bäckar och otaliga diken i sitt lopp norrut.
Fågelvägen är det bara 15 km från källorna till utloppet i Gudhammarsviken i Skagern. Men eftersom ån slingrar sig som en mask – meandrar – är vattenvägen 25 km lång. De vidlyftigaste slingorna omger Hovas skjutbana väster om E20. Från vägbron är det en km på kartan upp till Struppkärr. Men färdas man vattenvägen blir det tre km! Det är genom ler- och sandjordar som ån har skurit sin djupa, vindlande dalgång. Ådalen omges mest av jordbruksmark medan själva vattendraget kantas av bårder av al. Oftast klibbal. Dalgången anses ha höga naturvärden och bedöms vara av riksintresse, konstaterar Vägverkets förstudie: |
"Genom erosionen har ån bildat många terrängformer som meanderbågar, korvsjöar, nipor, strandbrinkar och skredärr. Landskapet har även ett värdefullt odlingslandskap med välhävdade naturbetesmarker av högsta bevarandevärde. I ravinsystemet finns även frodiga klibbalskogar och sumpskogar."
Ur en rapport från Gullspångsälvens Vattenvårdsförbund av Mats Olsson 2006. Men Hovaån bjuder också på industrihistoria. |
Liten ordlista:
Dödissjöar skapades av stora isblock som låg kvar långt efter att inlandsisen dragit sig tillbaka. Meander eller meanderlopp är en slingrande flodfåra i ett flackt landskap skapad av erosion i ytterkurvorna av floden och sedimentation i innerkurvorna. En korvsjö är en bågformad insjö som bildas av meandrande vattendrag, när ett meandernäs genombryts och den omgivande meanderbågen så småningom isoleras från vattenflödet. . På kartan rinner Hovaån diagonalt från bron under E20 nere till höger upp mot Guntorp uppe till vänster/väster. Tre km vatten på en km avstånd alltså.
Tillflödena är Hedarnabäcken från höger, en namnlös bäck från vänster (från reningsverket) och Trappekällan, vars "fontän" av grundvatten hinner bilda en 200 meter lång insjö innan den rinner ut i ån. Långhållsskjutbanan passerar fyra åflöden och nere i dalen finns det en jaktstig som utnyttjar en träbro och två metallspänger över åarmarna. Det här är kanske inte tänkt som publika vandringsleder men när ingen verksamhet pågår är det väl fritt fram för exkusioner. Det finns numera en utmärkt karttjänst på webben. Det är länsstyrelserna som bjuder på kartmaterial som tidigare kostat pengar eller varit oåtkomligt: http://gis.lst.se/lanskartor/ Tryck sedan "Öppna tittskåp" så får du en karta över hela länet/regionen i ett nytt fönster. Så är det bara att klicka in dig dit du vill komma. I verktygsraden överst fiins också en minusknapp för att backa ut, en hand för att flytta runt i kartbilden och diverse måttverktyg. I högerspalten kan du välja vilka kartor och överlägg (som ortnamn, seveärdheter osv) som ska visas. |
Vattenfallens kraft
Även om Hovaån tycks flyta fram ganska lugnt, har den en fallhöjd som har utnyttjats i århundraden för att driva vattenhjul till lokala kvarnar, benstampar och sågverk.
Tre platser har jag uppmärksammat: Källtorp, där en kvarn från början av 1900-talet avlöstes av ett elektricitetsverk, som en kort tid under första världskriget försåg Hova med elström. Efter en översvämning förstördes elverket, som dock byggdes upp efter kriget och levererade kraft till bondgårdar i trakten ända fram till 1940-talets början. Turbinhuset och delar av betongdammen finns fortfarande kvar. Ett andra exempel är Kvarntorp, som dock utnyttjar den livliga Buråns vatten, innan den förenar sig med Hovaån. Där står fortfarande kvarnen kvar nedanför den stora kvarndammen bredvid rester av kvarnrännan. En unik miljö finns vid Nolkvarn, nära Hovaåns utlopp. Med början åtminstone under 1600-talet har här funnits fyra kvarnar, som i senare tid kompletterats med eller avlösts av ett sågverk. Fortfarande finns flera kringbyggnader kvar, varav några i akut förfall. Rester av den en gång 200 meter långa trätuben till den nedre turbinen från 1904 ligger fortfarande kvar. Bilden visar det nu ohejdade fallet under sågverket >>> |
Tillflöden från alla håll
Hovaån rinner alltså upp i Myrhulta mosse och, tydligast, i Svartsjön som är den sydligaste av dödissjöarna öster om Slätte.
Strax norrut ser det på kartan ut som om en del vatten viker av västerut men det faktisk så att sjösystemet kring Korssjön vid väg 200 bidrar med vatten via Björkullebäcken. Här är det moränmark till en början. Det är först när lerjordarna tar vid som ån börjar gräva ner sig. Första rejäla tillflödet kommer österifrån med Krokabäcken från Kroksjön söder om Älgarås. Sedan bidrar Trolldalsbäcken västerifrån, mellan Dalen och Grimstorp, i sin tur påfylld av Storhultabäcken. Mittför Åstorp ungefär kommer flera bäckar österifrån, bland annat från sjön Vitebärn och mossarna runt Nockerud. Så har vi naturligtvis Trökabäcken, som man hittar i södra änden av Getryggens motionsslingor och som möter Hovaån vid Tivedsbron. Det kommer fler diken från öster innan Burån ger ett rejält tillskott av vatten från Tiveden. Ursprunget är Vallsjön uppe vid Gårdsjö, Plus Håhulteån och diverse mossar ovanför Buren. Burån passerar kvarndammen och fallet vid Kvarntorp innan den ansluter strax före Tivedsbron. På andra sidan E20 kommer Hedarnabäcken med vatten från Valeholmsmossen (en del av den med det avskräckande namnet Svarta hålet). Till sist har jag upptäckt en hel liten sjö mellan Struppekärrsdalen och Guntorpsdalen. Den lilla rännilen som passerar under väg 200 och gården Struppkärr får plötsligt ett tillflöde av grundvatten som väller upp i ett rör från Trappekällan. Resultatet är en långsmal sjö, som avvattnas till Hovaån genom en byggd betongramp. J Därefter bidrar blott en antal diken till Hovaåns fortsatta flöde förbi Värpe fram till kvarndammen och fallet vid Nolkvarn. Ån saktar ner den sista kilometern (under Nötebron) ut i Guhammars mad, som är den mer eller mindre igenvuxna södra delen av Gudhammarsviken i Skagern. Så långt "Hovaån från källorna till havet". |
Mina favoritkrökar
Jag har nu träffat många Hovabor som växt upp vid ån, bott vid den, vandrat längs hela (?) dess sträckning, fotograferat den, fiskat i den och till och med paddlat längs den. Det sistnämnda både från Älgaråsvägen mot Hova och uppströmsi den sista kilometern in från Gudhammarsviken.
I princip borde man dock kunna paddla lätt kanot eller gummibåt från vägbron vid E20 till Nolkvarn. Om det inte vore för alla träd som fallit tvärs över vattnet. Plus eventuella bäverdammar. Kombinationen av branta sluttningar och en lång vinter har slagit undan stödet för många träd, särskilt i de första krökarna efter vägbron nedanför skjutbanan. |
Den som vill få en första åsyn (!) börjar lämpligen vid Bondetorp, där Hovaån ritar loja kurvor mellan mjuka kullar.
Där finns rätt mycket av åns förmåga att skapa slingor djupt under den omgivande åkermarken. Men ännu djupare blir det om man stannar mitt på vägen till Åsterud, hittar öppningen i stängslet och går mot de branta niporna där man ser ån långt där nere – allt givetvis förutsatt att det inte går betande boskap på ängarna. Naturligtvis är Nolkvarn den mest spännande miljön med några hundra års vattenkrafts- historia. Tyvärr tycks mycket av bebyggelsen snart vara ett minne blott. Vi får väl fotografera så mycket som möjligt! |
Rejäla stövlar anbefalles. På hösten svämmar ån över alla bräddar och gör ådalen till sankmark. När snön börjar smälta är fort- farande strandängarna förrädiska kärr och långt in på försommaren kan stövlarna kännas orubbligt fastsugna mellan tuvorna.
Åsyna vittne: Pär Rittsel |
Tack Arne Danielsson, Berthil Jansson, Tino Lindholm och Sigge Wahlstedt m fl för tips!